Jag är stolt över kvällens fyrtiofem minuter på crosstrainern längst bort, särskilt med tanke på att jag inte orkat träna en enda gång på tre veckor. När jag kommer hem från Lernia läggs den sista, egentligen obefintliga, energin på att fixa middag, tjata på snorungarna, få dem i säng, vara för mig själv en liten stund och slutligen SOVA. Sova, sova, sova. Varför jag så gärna sover vet jag faktiskt inte. För det hjälper inte. Lika trött som när jag lägger mig är jag när jag vaknar. Jag minns inte att en normal vardag är så uttröttande, att jag blir så fullständigt energilös att jag inte längre orkar vara mig själv. Jag orkar knappt spela spel eller läsa böcker eller prata i telefon. Jag tackar jesus eller vem som helst för barnkanalerna och borstar inte barnens tänder så noggrannt som jag borde. Jag vill bara att de ska lägga sig så jag får sova.
Så. Stolt över träningspasset har jag all rätt i världen att vara. Imorgonbitti blir det ytterligare ett, med grannen. Som jag dessutom fick äta middag hos och som så klokt påpekade att barnlösa helger är till för att man ska rå om sig själv. "Jaa. I och för sig", svarade jag nästan lika klokt. "Jag skulle ju faktiskt behöva fila fötterna. Och diska." Så. Det här med att rå om mig själv får nog bli träning den här gången. För två veckor sedan när barnen var hos sin pappa orkade jag inte träna alls. Inte ens promenera. Och sedan dess har det heller inte blivit någon träning förutom mast- och vindkraftsverksklättrandet i veckan. Träningsvärk och blåmärken resulterade det i.
Den andra grannen säger att jag måste gå i terapi men själv vet jag inte riktigt vad jag måste. Helst måste jag ingenting alls. Jag vill äta mindre, jag vill äta bättre, jag vill träna, jag vill sova, jag vill ha en sysselsättning på halvtid så att jag kanske kan hålla mig någorlunda pigg. Jag vill gå ner några kilon så att jag kan känna mig friskare och får lättare att röra mig. Jag vill bli en bra mamma och jag vill orka vara pigg och social och trevlig på kvällarna istället för att bara stupa i säng. Grannen säger också att jag har glömt bort mig själv men vad i hela himmelen ska jag göra? Barn tolv dygn av fjorton, dödstrött, energilös och ännu mer trött. Jag har varken tid eller ork att göra saker för min egen skull. Det jag helst av allt vill göra är att sova. Men jag måste nog försöka skärpa mig. Försöka orka det som alla andra orkar, försöka vara social om kvällarna, försöka träna när möjlighet finns. Sluta klaga över att disken aldrig tar slut, laga god och näringsrik mat, kanske försöka med sån där rosenrot eller något annat konstigt.
